"den blomstertid nu kommer, med lust och fägring stor"
wow, stipendium! hur ska man komma fram till rektorn mellan alla stolar?
lärarna står gråtande med blommor i händerna som vi ska gå under, rektorn delar ut rosor till alla.
vart man än kollar ser man tårar, tårar, tårar.
-varför gråter inte jag? är jag så kall av mig?
sista mötet med klassen, nöjt delas betygen ut. "lycka till i framtiden!"
fortfarande inga tårar, är det något som inte stämmer, eller?
säga hejdå till alla och krama om dem en sista gång, jaha är det såhär det ska vara och sluta nian?
snilleblixten och gå in i matsalen där alla lärare är samlade, för ett sista adjö.
där brast det, från igenstans börjar tårarna rinna som om det vore niagarafallen
"tjejer.."
vänta lite, här kommer jag aldrig mer att gå?

nu är sommarlovet tjugohundraåtta över. fast inte ska man gnälla, 74 dagar av ledighet.
man skulle kunna säga att den här sommaren har varit som alla andra somrar, men nej jag vill inte säga det. Jag känner att jag både har lärt mig och insett en hel del saker.

sommarlov är ändå något som är väldigt segt och uttåkande i längden, hur kul är det igentligen och inte göra någonting alls vissa dagar?
vardagens ordning och reda är något jag gillar, att ha något att göra hela tiden.
att vända på dygnen förstör hela ens dagar, vad gör man igentligen uppe klockan tre på natten när de flesta andra sover?
man kan faktist överleva dagen på en macka, men hur bra är det, igentligen?
skiter man i att träna bara för att vädret är så bra så märker man att man blir anfådd aav att bara cykla korta sträckan till bjurhovda.
jag har upptäck att man kan tro att sakna en person mycket, men sen när man väl träffar den inser man att det faktist var personen den en gång var, som man igentligen saknar.
jag har insett vilka vänner jag verkligen litar på, och tycker om att umgås med.
jag har upplevt hur himla jobbigt det faktist är att sakna en person man tycker om.
jag kan faktist tvinga mig själv att tycka någonting, och sen inte förstå att jag faktist gjorde det.
jag har fått klart för mig att man kan tro vad en människa tycker och tänker om en, men sen visar det sig att det inte stämmer.
jag har verkligen insett hur mycket min familj betyder för mig, och att jag faktist kan ha riktigt kul ihop med dem.
jag har chockerande förstått att min syster på elva somrar trots allt är en tjej som man kan prata med som förstår och kan trösta.
jag har förstått att saker inte blir svårare än vad man gör dem till
jag har äntligen förståt att man inte ska gå runt och önska att man vill bli sjuk, för det är ingenting kul
jag har förstått att det trots allt är ett stort steg att helt plötsligt börja gymnasiet, och inte längre ha sina närmaste vänner vid sin sida.
något vikigt jag också har förstått är att jag trivs med mig själv och mitt liv, och mycket det tack vare alla underbara människor jag har turen att känna.