Fredag kväll, tog nyss en promenad med syster och mamma. Kan ju säga att jag lika gärna kunde ha stannat hemma. Min latmask till syster gick tolv meter bakom, hade blicken fäst i backen, och jackan uppdragen över munnen. Anstiktet var täckt av ett tjockt, yvigt hår gunga som en hunds stora öron, och det man konstant hörde var " jag har ont i mina ben!, jag tänker aldrig mera gå ut och gå med er!" och fick svar som " nejmen vad säger du för något?"
När vi går igenom skogen och lyckas komma vilse slår hon sig ner på en sten.
Jag ger upp.
Med ett försök i hopp om ett litet leende så vissnar jag en liten retlig trudelutt, men tillbaka får man bara fingret.
Jag; " jag förstår inte hur man kan lyckas gå så långsamt?"
Mamma; " veronica, man behöve rinte alltid ta ut sig till hundra"

Men fick lite gott godis iallafall, och nu väntar jag på bruttorna.



my little sunshine