Nu är jag hemma igen, väldigt hjärtskärande måste jag säga. Ville ingenting hellre än att bara stanna kvar där minst en vecka till, gärna förevigt. Linda föreslog att jag skulle lägga mig under bordet som en liten unge och vägra komma fram. Allt där borta är ju bara så lätt, bara att svänga skidorna åt vänster, och sen till höger, och vänster igen. Största problemet är väl kanske liften, haha.

Men nu ska vi inte leka emo, inte ens på självaste skär-torsdagen. Vi hade det superduper bra där borta, det enda man kan klaga på är väl vädret(tö, mulet och dimma alla dagar utom en), och en viss bergis, hehe. Neeråh, överenergiska människor gillar vi ;)
Jag är riktigt stolt över min insatts i backarna, tog mig ner för sammanlagt tre svarta backar utan en skräma, men några fall blev det allt. Såhär efter fyra dagar i backen har jag en värkande nacke(skönt med ansiktet före?), kolosala blåmärken på bena och en vrickad tumme. Sånt man får leva med.
Nicoles pingvinstil i backen (hon gled ner för backen med magen ner mot backen och armarna sprattlande) måste jag nämna, och när jag fastnade med min väska i liften, vi lyckas då tamefan med allt.
Självklart har det knäppts massor av bilder hela tiden, och dem kommer jag slänga upp när jag får dem av mina kära polare, men till en början blir det bilderna från min kamera. Synd bara att man inte kan lägga upp videos, har några ritigt klockrena.
Men bilderna kommer imorgon, just nu är jag på tok för trött för det, plus att jag måste ta tag i upppackningen.