Idag under middagen satt i och pratade om vad som händer när man dör.
Blir man en vit fin fågel?, kommer man till himlen/helvetet?, vandrar själen vidare? eller blir allt bara svart?
Då sa min syster " men om det är så att det blir svart, hur länge ligger man där och "sover"? föralltid, hur lång tid är föralltid?" Blond som jag är fick jag mig en tankeställare.







Det var en väldigt fin begravning i fredags, med mycket folk. Hemskt att se så många ledsna. Ida hade skrivit en jättefin dikt till sin pappa, som lät ungefär såhär:

Det finns inte ord som beskriver hur mycket jag saknar honom. Han fanns alltid där när man behövde honom. Han var helt enkelt bäst. Hans leende, personlighet. Allt. Allt var bra med honom, han hade inga dåliga sidor. Han gjorde mig alltid glad, lycklig. Han var en riktig kämpe, han gav aldrig upp. Aldrig.

Han var världens bästa pappa. Det fanns ingen bättre pappa än han, och kommer aldrig finnas. Jag saknar honom så. Han kommer alltid finnas i mitt hjärta. Jag kommer aldrig glömma honom. Jag älskar honom så himla mycket. Jag kan verkligen inte förstå att jag aldrig mer kommer att träffa honom. Aldrig få vara nära honom, prata med honom nå mer. Jag älskar dig pappa, och det kommer jag ALLTID att göra.

Vila i frid, Johnny Johansson.