I söndags blev min mormor häpen när jag sa att jag ville bli sjuk (alltså slippa måndagens prov), och förklarade mig som en " riktig plugghäst" för en person vi inte känner sådär väldig bra. Som vanligt ville jag bara försvara mig själv som jag alltid ska göra, men lät bli. Hela högstadiet blev jag förbannad och föklarade alltid att "jag har lätt för mig" så fort någon ens påpekade att jag fick bra resultat på prov osv. På något sätt känns det som att man bara gled igenom högstadiet, eftersom att det trots allt bara sattes ett betyg i varje ämne tillslut. Nu på gymnasiet är det skillnad, varenda jävla kurs betygssätts kritiskt, vilket betyder att man får jobba skiten ur sig jämt. Det gör att man måste sänka kraven på sig själv, och inte tro att jag kan fortsätta hålla sina tretton mvg:n. Något som är väldigt jobbigt.
Men jag pluggar för min framtid, med hopp om att få en ljus sådan. Ibland önskar jag att alla kunde tänka som mig.
Kort sagt, jag erkänner här och nu: Jag är en plugghäst, och jag är fan stolt över det!