I måndags gjorde jag operation numer ett i munnen. Det gick rätt bra. Det första som hände när jag hade lagt mig ner på operationsbordet och han började bedöva var att jag började tappa färgen i ansiktet, vilket doktorn märkte på en gång. Han frågade mig om jag hade hjärtklappning, och OM jag hade hjärtklappning. Trodde för en stund att livet var över. Tydligen kunde det lätt bli så om man kom åt någon nerv, och kroppen reagerar i en adrenalinkick. Det var läskigt och jag önskar jag hade någon att hålla i handen den stunden, men det gick fort över. Det tog ungefär en timme för honom att gräva fram tanden, borra, dela den i bitar och plocka ut den. Det kändes som om någon försökte dela en sten i munnen på mig, för fyfan vad han tog i. Hela käken vreds åt fel håll och jag trodde bergis att den skulle hoppa ur led vilken sekund som helst. Men den höll sig stabil och tillslut sydde de igen den stora gropen i munnen.

Så hela dagen i måndags spenderade jag i sängen, dreglade lite då jag inte kunde kontrollera den fortfarande bedövade munnen, påmindes av vilken hemsk smärta som uppstår då bedövningen släpper, tuggade på kompresser i hopp om att blödningen snart skulle avstanna, åt starka smärtstillade och fick inte ner annat än nyponsoppa i den tomma magen.

Igår vaknade jag upp med en hamsterkind och en mun som knappt gick att öppna. Såg ut som jag har sparat halva lunchen i kinden, ifall jag skulle bli hungrig senare liksom. Men fick i alla fallner lite potatismos, kokt torsk och mosade morötter. Underbart gott efter att ha levt på kall soppa ett dygn.

Nu till det värsta, samma jävla procedur ska göras om igen innan årets slut, fast på andra sidan av munnen. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Eller kanske tacka svenska sjukvården för att den är underbar. (Trots att jag har fått vänta ett år på detta)