Jag har hamnat i just den sitsen jag i flera månader har bestämt mig för att inte hamna.
Jag känner knappt för att åka längre. Det känns mest bara jobbigt alltihop.

Det är därför det nu är dags att sluta deppa och strunta i allt som trycker ner mig.
Jag vet ju att jag vill åka, och att jag behöver göra det här för min egen skull.
Att det förmodligen kommer bli den roligaste tiden hittills i mitt liv, och att det
redan efter 17 veckor är dags att åka med igen. Hem till mina fina vänner som
inte kommer försvinna någonstans.