Ni vet när man skrattar riktigt högt åt någon?
Jag menar sånt där asgrav som hoppar ut ur
munnen innan man ens hinner fundera.
Det hände mig idag när pappa räckte mig detta:

För att förstå:
Jag satt hemma hos Martina och fikade i fredags då
hennes mamma kom hem och drog fram en massa
julkort på bordet. Jag såg det här kortet, jämförde
det med alla andra som det var fina änglar och
tomtar på, och sa "vem skulle vilja få det här liksom".