Efter att ha sett att Linn har presenterat sig i sin blogg kunde jag inte låta bli längre, jag gör hubbabubbalistan iaf!

Jag heter Veronica Johansson, är 18 höstar gammal och pluggar natur på Rudbeckianska gymnasiet i Västerås. Född och uppvuxen i samma stad, och har inte rört mig många meter härifrån, som längst till Finland. På utsidan har jag halvlångt, tjockt, lockigt, brunt hår(för tillfället iallafall) och blågröna ögon. Lång som fan(fast jag inte själv tänker på det längre), och är väl rätt normalt byggd.

Bor på haga i en stor lägenhet sedan tre år tillbaka med min familj. Familjen består av pappa, mamma, storebror Andreas snart 21, och lillasyster Linda som fyller fjortis till sommaren. Även fast man lätt går varandra på nerverna av att bo ihop och se varandras fula ansikten dag ut och dag in är de nog trotts allt de personerna som betyder mest i mitt liv just nu. Det går inte en dag utan att jag uppskattar och vill krama sönder mina syskon, jag älskar er så!

Jag skulle säga att jag har/ har haft en lätt uppväxt, men mina föräldrar skulle nog inte säga detsamma. Skulle jag få en unge som betedde sig som mig när jag var liten skulle jag sälja denne på auktion. Envis skitunge som skrek så fort jag inte fick som jag ville. Iofs formade sig väl detta med en pappa som än idag daltar och diskar, städar, bäddar och plockar efter oss frivilligt, men jag fick även många gånger som jag ville när jag protesterade! Ska nog gå en riktigt utbildning i uppfostran innan jag skaffar egna barn, för sånt där skulle jag inte orka med. Säger dock inte att det är mina föräldrars fel att det har blivit såhär, mina syskon var ju relativit "normala" ändå. Men att uppfostra en unge är nog inte det enklaste, och jag antar att jag var one of a kind.

Tur att man lär sig av sina misstag för sådär skulle jag inte beskriva mig själv idag. Visst är jag envis, men inte till en jobbig nackdel. Idag skulle jag säga att jag är en tjej med (vanligtvis) båda fötterna på jorden med en del åsikter om saker och ting. Jag känner mig väldigt bekväm i mig själv efter ett antal osäkra (typiska) tonnårsår, jag vet vem jag är och vad jag vill!

Jag jobbar för tillfället extra på donken och har gjort det sen början av sommaren, vi får se hur länge jag blir kvar! Jag trivs bra på McDonald's, har träffat väldigt många nya människor och känner att jag har utvecklats som person sen jag började där.

Natur då, programmet jag för tre år sen att sikta in min framtid på. Jag har haft min period aldelles nyligen då jag tänkte att jag har valt fel program, men nu har jag ändrat uppfattning. Jag valde natur för att jag alltid har haft ett intresse för matte och NO-ämnena, och haft lätt för dem dessutom. Idag, tre år och ett par ganska svårare kurser senare kan jag säga att jag knappt har något intresse kvar för dessa ämnen, förutom matten som är min medfödda kärlek. Skulle jag välja till gymnasiet idag skulle nog det bli NV iallafall, men med en inriktning på Entepenörskap då jag har börjat fundera på att starta eget företag i framtiden. Dock ska man veta att NV inte är en lätt utmaning, och kommer man hit utan motivation fungerar det inte. Jag har iprincip "lekt" genom stora delar av gymnasiet, inte tagit allt 100% seriöst och gjort annat fast jag hade behövt lägga mer tid på skolarbetet. Fast samtidigt tror jag det har varit en försvarsmekanism inom mig som har gjort det så, för att inte få mig utbränd. Har jag energi så det räcker och blir över kan inte mycket stoppa mig.Men eftersom det är så att det är lätt att göra saker som man tycker är kul, kan jag förstå att det här inte har varit så lätt och gjort mig motiverad. Är man intresserad av någonting lyckas man utan tvekan. Dock är jag evigt tacksam över denna breda grund jag har gett mig själv inför framtiden, jag kan bli iprincip vad jag vill när jag blir stor!

Annars är jag en riktig jävla dagdrömmare som tänker så mycket att jag gör mig själv galen. Jag kommer liksom inte ifrån alla tankar och kan slappna av någon gång, utan det finns alltid någonting att tänka på. Jag vrider och vänder på allting i huvudet flera gånger om, och kan själv komma på mig själv att jag har varit helt borta i min tankar när jag exempelvis är ute och går. Helt plötsligt vaknar man upp och undrar vad som nyligen hände. Tänk att man aldrig någonsin kommer få tyst på den där rösten i huvudet, man kommer att få leva med den resten av sitt långa liv. Allt detta tänkande kan hindra mig i vissa situationer till och med, och jag vet inte hur många gånger jag får höra från kompisar att jag tänker för mycket. Om jag exempelvis träffar på en person helt slumpmässigt på stan som ger mig ett känslorus(ja självklart pratar jag om pojkar), kan jag bli helt stum och nedstämd. Och inte fören jag har fått vara för mig själv och dalta händelsen i mitt huvud, vändigt och vridit på allt, kan jag bli mig själv igen. Samma sak gäller spontana åsikter/tankar från en kompis eller någon i min närhet, jag har ibland inget att svara för jag inte har fått tid att tänka igenom det. Det är jobbigt kan jag säga!

Mitt stora intresse i livet är träning och hälsa, det finns ingenting roligare! Jag älskar att träna och ta ut mig till max, känna mig levande och känna att jag tar hand om mig själv och min kropp. Som tankebanorna ser ut nu blir även detta mitt framtida yrke, vilket gör mig lycklig av bara tanken.

Mina vänner är några jag aldrig skulle klara mig utan, de ger mig så mycket här i livet och det går inte en dag utan att jag ringer någon av dem för att få lite energi! För är det någonting jag har lärt mig i livet så är det att man ska lägga ner tid på människor som man känner att man har fått ny energi av när man skiljs åt, inte de jobbiga energisugarna som bara får en att må dåligt. Jag är tacksam över mina fina vänner som alltid finns där och stöttar mig!

Tidsoptimist borde vara mitt förnamn. Jag är ruskigt dålig på att passa tider och är alltid ute i sista stund, men det har jag bestämt mig för att det ska bli ändring på!

Jag har en så kallad fiskfobi, fast jag äter gärna fisk. Jag tror den uppkom när jag en gång i en djuraffär trampade på en guldfisk som låg och flåsade på en matta och hade hoppat ur akvariet. Jag gick runt och haltade hela dagen för att jag inte ville sätta ner hälen igen.

Jag är nog lite av en äventyrare utan att jag själv har tänkt på det innan. Allt som har med höjder och fart, är galet och farligt ger mig en kick. Jag älskar att åka skidor, springer runt som ett barn på nöjesfält och planerar att göra mycket galet innan jag dör! Bland annat att hoppa fallskärm.

Annat jag drömmer om att göra mycket i livet är att resa och upptäcka andra delar av vår jord, och se på hur många sätt en människas liv faktiskt kan se ut!

Mina två högsta önskningar i livet är:
- att kunna sjunga. En sån känsla en riktigt fin röst utstålar, tänk att stå på en sen och förmedla något. ÅH!
- att kunna flyga. Friheten i det är något jag avundar! Det är även detta som har en grund i min framtida tatuering.

HEHEH va långt det blev...