Tjafan

Ville bara berätta att jag lever. Mer eller mindre.
Förutom den där jobbiga känslan att man inte vet om man ska förbereda sig för total lycka eller depression, har jag även blivit helt lost och går från "fan jag kan ju mycket", till "faaan det här kommer aldrig gå". Det tär på mig.

Hur som helst så drog jag inte och gymmade igår, utan jag har blivit halvförkyld nu igen. Om jag tänker efter så är jag fan halvt förkyld hela tiden, och har varit det i flera år. Vad är felet?
Istället tog jag en tur på stan efter skolan, med först Jullan och sen Linda. Har länge behövt nya byxor, och nu tog jag tummen ur röven och inhandlade det! Ett par svarta och ett par mörkblå jeans, perfekt för min budget den här månaden då det bara blev 400 kr sammanlagt! Köpte även lite lack och ögonbrynsfärg för att få brynen i samma färg som håret.

På tal om håret, har jag bestämt mig för att låta utväxten växa hejvilt och vila håret ett tag. För att i mars/april boka en tid hos frisören för slingor, alltså gå mot det ljusa hållet igen! Känner på mig att det kommer bli jättebra.

Idag tänker jag skicka efter lite kläder från H&M, en bikini, en sportbh och förmodligen en baddräckt också som jag tänker använda som boddy i sommar, den är så fin! Någonting annat som är påväg hem till mig är ett paket från beconfiDent, jag kunde inte hålla fingrarna borta längre. Jag älskar att experimentera med mitt utseende, vi får se hur detta slutar!
Dock måste jag tillägga att jag inte tycker mina tänder är gula. Dock har de varit ljusare, och framförallt innan jag började dricka kaffe. Och om jag ska vara ärlig så väljer jag hellre vägen "Kaffe och tandblekning" istället för "Inget kaffe och vita tänder" i vägsjälet. Och det kostar inte mycket heller, 30 behandlingar för 300 kr. Har kikat runt och läst mycket om detta, och väldigt många har fått bra resultat! Väntar spänt på posten.

Den här dagen började med slapp i sängen, ni vet sånadär stunder man ligger i sängen, blundar men är egentligen klarvaken. Det är bland det underbaraste som finns. När jag väl kunde slita mig så drog jag på mig promenadskor, skidjacka och tog en morgonpromenad i solen. Sköööönt. Efter det blev det körlektion, och nu sitter jag här.

Resten av dagen ska jag fixa lite bankärenden, dricka massor av kaffe, måla naglarna i någon söt färg, ta ett långt bad och plugga teori i massor. En helg hemma är för jävla bäst.

Igårkväll var jag sekunden från att börja gråta. När jag helt plötligt kom på att jag hade ont i knät och hade haft det hela dagen utan att tänka på det, var det som om någon slog mig hårt i magen. När jag jämförde knät med det andra, såg jag att det var större, och där kom rädslan. Min rädsla över att knät ännu en gång skulle bli stort som en handboll, tvinga mig till att sitta på akuten i flera timmar för att tömma det, eftersom det är farligt för leden med för mycket ledvätska. Att sedan se läkarens bekymrade min när jag berättar att det inte är första gången detta händer, och inte andra heller. Fjärde möjligtvis. En vacker dag kommer någon bestämma sig för att reda ut mina svullna leder, och jag känner på mig att den diagnosen kommer krossa mina framtidsdrömmar..

Som tur är så vaknade jag upp med ett smärtfritt knä, men den där lilla svullanden sitter fortfarande. Hindrar knät mig från att köra upp nästa vecka vet jag inte vad jag tar mig till.