Allt känns så tomt på något vis. Jag saknar fredagen, vill ta mig tillbaka. Saknar gymnasiet fast det bara var en vecka sedan jag gick där. Men tiden har sin gång och jag antar att det var dags att gå vidare nu. Skolan står kvar, lärarna är kvar, klassen är kvar. Ingen har försvunnit, dött eller valts bort. Men ändå känns allt tomt, ihåligt och ensamt. Jag antar att det är när man börjar bli bekväm med någonting det är dags att gå vidare och testa på något nytt, även fast det är så jävla jobbigt att slita sig från saker.

Äntligen har tiden kommit till mig. Jag slipper plugga efter 3 år som kort och gott har tryckt ner hela mig. Jag kan jobba och tjäna pengar. Leva livet. Testa mina vingar. Växa som person. Utvecklas till den person jag vill vara. Bestämma mig för vad jag verkligen vill göra med mitt liv. Resa iväg och bara bry mig om mig själv. Spendera precis hur mycket tid jag vill till träningen.

En ny dörr har öppnats som nu står vidöppen för framtiden, och jag känner mig mer taggad än någonsin att ta mig genom dörröppningen och utforska vad som väntar där bakom.

Efter sommaren tänker jag först och främst skapa mig en vardag med så lite ansvar och måsten som möjligt, i en ny miljö. Hitta tillbaka till mig själv och viktigast av allt: lära mig att älska mig själv och känna att jag har kontrollen över mitt eget liv.