De senaste dagarna har bestått av en klump med ångest.
Det känns som jag står på sidan om och beskådar mitt liv,
istället för att jag verkligen lever det själv.
Och vad tragiskt det är att beskåda, har upptäckt att jag
faktiskt står kvar på samma ställe som jag startade den
11 juni. Inte en jävla meter har jag rört mig.
Men jag har varken ork, motivation eller någon aning om
vad jag ska leda framtiden.

Det jobbigaste den här hösten har varit att komma på vad
jag vill göra, och med vem jag ska göra allting.
Har nog aldrig känt mig så ensam.