Vaknade häromdagen av ett sms.

Min nya telefon är levererad och klar för uthämtning.

Dock har jag plötsligt vant mig vid livet med djävulen.

JO, den dör. JÄMT.

Jag kan maximalt använda spotify för att behålla den levande.

Så fort jag startar kamera ex. dör den.

Så fort ett program behöver uppdateras dör den.

Dör och kan inte användas fören den den har fått lite ström.

 

Om jag efter jobbet startar musiken innan jag hoppar på t-banan,

dör den så fort vi åker in i tunneln. Alltid.

Men väntar jag och startar musiken efter första hållplatsen kan jag lyssna hela vägen hem.

 

Häromveckan på gymmet fick den spel, bytte låt och ringde Louise så fort jag stoppade

ner den i träningsarmbandet. Kändes som jag hade att göra med ett barn,

"MEN NEJ VI SKA INTE RINGA LOUISE NU, OCH LÅT MAMMA LYSSNA PÅ DEN DÄR LÅTEN!!!!!"

 

Den här veckan nådde vi ändå toppen. Hemma, med ström ikopplat dog

den när jag skulle spara en bild genom instagram..............ville bara sjunka genom jordens yta.

 

Och detta har jag alltså lärt in att anpassa mig efter ?!?!?

*Kommer aldrig kunna använda en fungrande telefon normalt igen*

 

Dock ska det väl poängteras att det inte är tiden som har utvecklat dessa märkliga beteenden.

Jag är som bekant väldigt klumpig och undrar ibland om saker ligger oftare på golvet än i mina händer.

För att dra några exempel dök den i väldigt många snöhögar förra vintern och i höstas mös dess alla

beståndsdelar med de blöta höstlöven.

 

Vet inte vart jag egentligen vill komma, få lite medlidande kanske.

Och ett godkännande att jag faktiskt borde få ge igen?

Banka sönder skärmen med en hammare eller

typ lägga den under sängsbenet och kasta mig i sängen.